På varje sida i denna intensiva läsupplevelse finns formuleringar som jag inte vill glömma. Läs och ta del av Anna Klara Sols lysande mörker. 

Ingen penna i handen, det kan störa läsupplevelsen, tänkte jag först. Men utan att göra minnesanteckningar var det omöjligt läsa Anna Klara Sols ”Du ska inte gå hem”. Denna intensiva läsupplevelse erbjuder på varje sida någon formulering som jag inte vill glömma. Även om innehållet kan vara mörkt är språket i sig en glädje. Här finns en märklig förmåga att koncentrera lidande, sorg och psykos. De fasor som skildras blir alltigenom njutbara för läsaren.

Jag tror inte instängdheten på en psykiatrisk klinik kan fångas bättre än så här: ”Kan man inte läsa, inte tänka och inte komma härifrån, finns det inte mycket annat att göra än att röka och fika. Det får i alla fall tiden att gå.
En cigarett i taget.”

Läsaren kan börja som jag gjorde, på en slumpvis utvald sida, och dras in i en ovanligt detaljrik berättelse om det sena 1900-talets kemiska variant av lobotomi: medicinerna, dessa undermedel som från början alltid presenteras som ofarliga. Ibland har böcker personregister. Den här kunde ha haft ett läkemedelsregister, otaliga namn och biverkningar passerar revy.

Ett återkommande uttryck är ”neuroleptikahullet”. Det betecknar en verklighet alla känner igen som besökt en psykiatrisk klinik. Det draperar sig runt midjan på patienterna med skrämmande fart och skapar ytterligare förtvivlan.

Den här bokens självbiografiska bakgrund är tydlig, men inte viktig. Utom i ett avseende: Ingen som inte varit utsatt för psykiatrisk tvångsvård skulle kunna skildra upplevelsen av att vara utsatt för den. Att vädja om att slippa läkemedel, men vara maktlös inför tvångsinjektioner, som i värsta fall ges med patienten fastspänd i bälte.

Psykiatrisk vård utan läkemedel erbjuds endast undantagsvis i Sverige, fast det borde vara en mänsklig rättighet. Att göra motstånd mot medicinering betecknas som ”bristande sjukdomsinsikt”. Så smärtsamt som det är att inse vidden av sina egna tillkortakommanden kan sådan säkert förekomma, men vården hamnar fel när protester betraktas som sjukdomssymtom.

I Norge finns medicinfri vård i samtliga sjukvårdsområden. Det är obegripligt Sverige inte kan erbjuda detsamma.

Pseudonymen Anna-Klara Sol berättar i boken om en barndom i en splittrad, dysfunktionell familj. Glimtvis lyckas hon även begripliggöra hur situationen ter sig ur övriga medlemmars synvinkel. Bokstavligen ingen finns där för henne. Under sin uppväxt har hon ingen varaktig känslomässig anknytning, men i avgörande lägen trots allt ekonomiskt stöd. När hon kommer till en psykoanalytiker som tar emot henne (efter tre och ett halvt års väntan) blir det hennes livs längsta relation. Hon håller ut och fortsätter berätta sitt liv för den tyste lyssnaren, fast hon gång på gång överväger att bara gå.

Till sist hittar hon hjälp att sluta med neuroleptikan, när hon i sitt snubblande genom tillvaron ramlar in i hos Anonyma narkomaner, NA. Avgörande blir de avslutande årens talrika möten med olika tolvstegsgrupper. Där finns ett system för ständigt stöd. Det är intressant att läsa om skillnaden mellan NA och AA: alkoholisterna i AA är äldre och mer erfarna, en avgörande fördel även för en tablettmissbrukare som aldrig köpt narkotika på gatan.

Hjälp finns mot det totala mörkret. Att sluta med de receptbelagda preparaten blir avgörande. Det är narkomanerna på NA som upplyser huvudpersonen om att tabletter från apotek, uthämtade på recept, är lika mycket narkotika som de som säljs på gatan, att de ofta till och med har samma namn.

Mot slutet kommer en skildring av en missbrukares begravning, som ett svart meddelande om hur det kunde ha gått även för författaren till denna bok. Där finns personalen från bokens första behandlingshem. Den döda dukade under för kravet på normalitet. Och för vårdens utgångspunkt: att en människa ”kan reduceras till biologi och kemi och botas med de här jävla medicinerna”.

Läkemedelsskador, registrerade och icke registrerade, är ett av vårdens största och mest kostnadskrävande problem. Det måste bli en rättighet för alla som söker hjälp för psykiska lidanden att få stöd utan att inleda ett livslångt kemikalieberoende.

                                                                                                                                    Åsa Moberg, författare & psykiatridebattör